Som jag tidigare nämnt i denna blogg har jag på senare tid börjat intressera mig för hur samlare skildras i populärkulturen. Nu senast stötte jag på Hemulen, en varelse i Tove Janssons böcker om Mumindalen. I Janssons bok Trollkarlens hatt skildras hemulen som en samlare av rang, dock inte utan komplikationer.

“Men hemul då! sa snorkfröken upprörd. Tala inte sådär! Din frimärkssamling är den finaste i världen! – Det är just det! ropade hemulen förtvivlat. Den är färdig! Det finns inte ett frimärke, inte ett feltryck som jag inte har samlat. Inte ett enda! Vad ska jag ta mig till? – Jag tror jag börjar förstå, sa mumintrollet långsamt. Du är inte samlare längre, du är bara ägare, och det är inte alls så roligt.” (Ur Trollkarlens hatt av Tove Jansson)

Vilken samlare kan inte känna igen sig det sistnämnda? Att ha en komplett samling må vara målet, men väl där hägrar genast ett nytt samlarområde. För visst är det så att det är sökandet – inte förvärvandet – som är det väsentligaste. Därmed inte sagt att man inte blir glad över det senaste myntet, frimärket eller fjärilen…

Åter till ämnet för detta inlägg: Hemuler är alltså kända som samlare i Mumindalen. Hemulens kusin samlar på fjärilar, och har en otrolig samling av dessa. Hemulen själv börjar samla på växter efter det att frimärkssamlingen är komplett.

Jansson skildrar hemulerna som inskränkat ordningsvarelser, som söker trygghet och ordning. Kanske är detta också symptomatiskt för samlare i gemen? Ett behov av kontroll och reda?

Läs gärna mer om hemulerna:

På konungadomet.unixploria.net använder vi kakor. Kakor är små textfiler som lagras på den enhet du använder för att besöka oss. Textfilen som skickas är inte skadlig och innehåller ingen programkod.   Jag vill veta mer!

error: Content is protected !!