Vår mikronations historia är sammanflätad med våra grannländers historia. Vi delar gemensamma förfäder, språk, kulturer, traditioner och religioner.

Vi har påverkats av samma paradigmskiften genom årtusenden och är stolta över att dela den historien även om Unixploria liksom våra omgivande nationer ännu inte bildats.

Här söker vi efter våra mikronationella rötter med hjälp av våra omgivande, makronationella riken, stammar och individer. Givetvis är detta inte en traditionell nordisk historia då vi inte väjer för att blicka bortom Östersjön. Snarare är det så att vi med hjälp av vår starka nordiska identitet väljer att gräva där vi står.

Äldre stenålder (120 000 – 10 000 år f.Kr.)

Under historiens förlopp har Skandinavien flera gånger varit täckt av inlandsis. Den senaste istiden kallas Weichsel och började för 115 000 år sedan och började upphöra för ungefär 12 000 år sedan. Fynd från Varggrottan vid Kristinestad i Finland har tolkats som att människor levt där för 130 000 år sedan. Det bör i så fall ha varit Neandertalmänniskor eftersom den moderna människan ännu inte fanns i Europa.

Den senaste nedisningen täckte nästan hela Norden men när den började lida mot sitt slut kunde människor åter ta Norden i besittning. Som en följd av lägre befolkningstäthet än övriga Europa finns det förhållandevis mycket arkeologiskt material att finna som berättar om Nordens förhistoria. Från stenålder, bronsålder och järnålder finns verktyg av sten, brons och järn, juveler, vapen och ornament, gravplatser och husgrunder som vittnar om hur livet i Norden tog sig ut.

Bondestenålder (10 000 år – 4 000 år f.Kr.)

Ganska exakt 3950 f.Kr. visar C14-dateringar runt om i Skandinavien att det skedde en stor förändring såväl kulturellt, där föregående jägar- och samlarkulturer ersattes av områdets första kultur (trattbägarkulturen) med jordbruk och boskapsskötsel, och vegetationshistoriskt med tydliga spår av en medveten insats för att öppna landskapet för odlingen och boskapens skull.

Arkeologiskt beläggs detta genom den stora spridningen av den första flintyxtypen, den spetsaktiga flintyxan, som återfinns inom detta område, från södra Danmark till Dalälven i Sverige och längs den norska kusten, antyder att ett neolitiskt försörjningssätt etablerades i hela detta område nästan samtidigt. Pollenanalyser som visar spår efter ogräs och andra kulturväxter verkar bekräfta detta. Däremot var det oklart exakt varifrån nyheterna kom, vem eller vilka som drev på denna utveckling och hur själva skiftet förlöpte.

Invandring söderifrån kom att befolka Skandinavien under mesolitikum. En annan grupp jägare hade övervintrat istiden i isfria delar av dagens Ryssland. De nådde nordligaste Sverige för 10 600 år sedan österifrån, nära nog omedelbart efter att området blev isfritt, befolkade Skandinavien norrifrån ned till Danmark och sammansmälte med den första invandringsvågen. Nya fynd i Norje Sunnansund i Blekinge visar att en fiskekultur hade byggt en fiskfermenteringsanläggning redan för 9 600–8 600 år sedan, långt innan man tidigare hade trott att bofast befolkning fanns i Norden.

Övergången till jordbruk är en av de allra mest omvälvande förändringarna i människans historia. Den centrala förändringen är att man börjar odla grödor. Med odlandet följde domesticerande av djur och uppfödande av boskap. Detta skedde på olika platser och världsdelar i världen, oberoende av varandra, med början för ungefär 10 000 år sedan. Från sina ursprungliga platser har de nya metoderna spritt sig till resten av mänskligheten.

Jägarstenålder (4000 f.Kr. – 1200 e.Kr)

Under neolitikum börjar man i Norden odla säd, hålla tamboskap och jordbruket etablerades mycket snabbt, genomgripande och framför allt samtidigt i södra Sverige. Det går så fort att C14 analyser inte visar någon tidsskillnad mellan Skåne och Mellansverige. Nordgränsen blir den naturliga ädellövskogens nordgräns strax norr om Mälardalen, Vänern och Oslofjorden. Skånska tidigneolitiska boplatser är små och innehåller uteslutande ben efter domesticerade djur. Mats Larsson har uppfattat dem som familjejordbruk, baserade på svedjebruk eller på hackbruk (trädgårdsbruk). Vid sidan av jordbruket fanns jakten, fisket och insamlandet av växter, ägg m.m. Welinder beskriver äldre neolitikum i Mellansverige som en blandekonomi. I dessa nordliga områden i Mellansverige tror B. Hårdh att jordbruket snart övergavs till förmån för bosättning vid kusten. Trattbägarkulturen upphör och ersätts av gropkeramisk kultur. Skälen till detta skulle vara överutnyttjande av jordbruksmarken och klimatförändring, som bl.a. gynnade sälen i Östersjön.

Jägarstenålderns kulturer

Den första neolitiska kulturen i Sverige var trattbägarkulturen, som fått sitt namn efter de karakteristiska trattbägarna, som är en typ av keramikkärl. Trattbägarkulturen kom till Sverige c:a 4000 f.Kr.

De neolitiska kulturerna i södra Skandinavien är ofta gemensamma eller i varje fall likartade på många sätt, men kan vara mycket olikartade gentemot varandra. Trattbägarkulturen utvecklas relativt marginellt under sin äldre fas (c.a 4000–3350 f.Kr.) liksom under den yngre fasen (3350–2900 f.Kr.) men dem emellan är det mycket stora skillnader som syns inom alla kulturella former utom flintyxorna. Det råder dock inget tvivel om att den yngre fasen har den äldre fasen som sin direkta föregångare.

Omkring 3300 f.Kr. uppträdde också den gropkeramiska kulturen för första gången. Den gropkeramiska kulturen är inte i första hand en jordbrukskultur, utan i stället en kustnära fångstkultur. Den inledande fasen av den gropkeramiska kulturen har stora likheter med den samtida trattbägarkulturen, och kan därför ses som en slags sidogren som dock har upptagit nya traditioner från annat håll, såsom den kamkeramiska kulturen i Finland och på så sätt fått sin särart. Några utmärkande typer för denna kultur är svåra att påpeka, förutom gropkeramiken och i viss mån de stora gravfälten med flatmarksgravar som förekommer främst på Gotland. Dessa gravfält är eventuellt uppkomna genom en senare påverkan under den huvudsakliga fasen av den gropkeramiska kulturen, när trattbägarkulturen ersatts av stridsyxekulturen. Andra föremålsformer som ibland betraktas som gropkeramiska, såsom skafttungepilar och dubbeleggade skafthålsyxor, är dock betydligt vanligare inom trattbägarkulturen. Den gropkeramiska kulturens uppkomst sammanfaller också med en klimatförbättring i Sverige, men dessa svängningar är svårtolkade eftersom det strax senare förekommer en klimatförsämring.

En tredje neolitisk kultur kom till Sverige omkring 2900 f.Kr. Den kallas stridsyxekulturen. Stridsyxekulturen har fått sitt namn från de karakteristiska stridsyxorna som tidigare kallades båtyxor och som är av annan bergart än flinta, vilka är kopior av de tidiga stridsyxor av metall som användes i sydöstra Europa. I ungefär 500 år existerade den gropkeramiska kulturen och stridsyxekulturen parallellt i södra Sverige, men den förstnämnda så gott som enbart på Gotland och den andra på fastlandet och inte förekommer alls på Gotland, med undantag av enstaka lösfynd.

En stor svårighet är det att förklara övergången från trattbägarkulturen till stridsyxekulturen, eftersom de är så olika varandra på snart sagt alla jämförbara punkter. Dessutom har trattbägarkulturen begränsade likheter med andra kulturer i Europa, medan stridsyxekulturen har stora likheter med hela det snörkeramiska kulturkomplexet i nordöstra Europa, som sträcker sig från Nederländerna i väster till de ryska stäpperna i öster, från norra Norge i norr till trakten runt floden Donau i söder. Övergången tycks ha skett snabbt och effektivt, eftersom det inte förekommer ett enda fynd, varken grav eller depå, där båda kulturernas föremål finns tillsammans. Av den anledningen verkar det som om det är olika grupper med människor som representerar de olika kulturerna, men om dessa grupper har haft olika härkomst eller utgör olika delar i ett och samma samhälle är oklart. Frågan blir inte lättare att besvara av det faktum att Själland och de närliggande öarna samt Gotland aldrig anammade stridsyxekulturen, men hade både trattbägarkultur tidigare och senneolitisk kultur efteråt. Analys av skelett med modern DNA-teknik anses visa att stridsyxekulturen är baserad på invandring, vilket man inte ansett tidigare.

Omkring 2400 f.Kr. uppstod en senneolitisk kultur, som har flera karaktärsdrag kvar från stridsyxekulturen, men som ända framstod som en egen självständig kultur, där de viktigaste nyheterna var hämtade från nordöstra Frankrike eller möjligen södra England. I likhet med trattbägarkulturen var den relativt enhetlig i stora delar av södra Skandinavien, även Själland och Gotland, varpå den gropkeramiska kulturen upphörde utan att lämna några spår efter sig. Övergången till bronsålder skedde etappvis dels i mindre skala vid början av bronsålderns period I c:a 1800 f.Kr. men främst vid början av period II c:a 1500 f.Kr.

Bronsålder 1700 – 500 f.Kr.

Bronsåldern är den första förhistoriska period som visar tydliga tecken på internationella förbindelser via handel. Handelsförbindelser upprätthölls av hövdingar och stormän, vilket bland annat syns i distributionen av bronsföremål. Jakten på dessa lockande metaller var, i kombination med de spännande upptäcktsresorna, det som försåg nordborna med nya attraktiva produkter. Av den guldlika bronsen som hade en låg smältpunkt kunde man gjuta vapen, verktyg och smycken. Även om man under bronsåldern ej hade någon större kännedom om främmande länders kultur, så medförde handelsresornas varuflöden nya kulturimpulser.

Vid den nordiska bronsålderns början hade en ny kultur nått fram till Östersjöns sydöstra kust, kallad höggravskulturen. Förutom det imponerande gravskicket med storhögar förde den med sig nya hästdragna vagnar och stridsvagnar.

Den första perioden av bronsåldern (1700–1500 f.Kr.) är ganska fattig på brons, och alla de föregående typerna av föremål från senneolitikum fanns kvar liksom bruket att bygga små och enkla hällkistor. Först vid övergången till period II runt 1500 f.Kr. kom det stora genombrottet för bronsåldern i Norden, vilket medförde att ett stort antal nya föremålstyper av brons och guld ersatte de föregående i flinta etc. Samtidigt krympte hällkistorna ännu mer och täcktes av en stor jordhög i södra Götaland och av runda stenar, bildade ett röse, i norra Götaland och längre norrut. Under period I men också senare förekommer importföremål både västerifrån, såsom Irland och England, och från många olika områden söderifrån.

Handeln tillsammans med de nya bronsvapnen gjorde hövdingarna mäktigare, vilket manifesteras i storhögarna. Kulturpåverkan var stark och snart uppfördes också imponerande storhögar i Sverige, som Kungagraven i Kivik. Handeln bestod förmodligen främst av import av metall och salt, medan bland annat bärnsten exporterades. Även i Sverige tycks hästen och vagnen haft stor betydelse, men framförallt var skeppen viktiga. De är återgivna på åtskilliga hällristningar och i skeppssättningar. Det är troligt att det var skeppen som möjliggjorde den för tiden med europeiska mått mätt, och med undantag av de grekiska öarna, tämligen utvecklade nordiska bronsålderskulturen. Handeln krävde också en valuta och förmodligen användes guld som hittats relativt rikligt från denna tid. Men ännu viktigare än handeln var förmodligen det varma klimatet som möjliggjorde en relativt hög befolkningstäthet även i Sverige.

Äldsta daterade bronsåldershuset i Bohuslän ligger i Munkedal på en plats som kallas finska barnhemmet. Platsen undersöktes av arkeologer från Bohusläns museum år 2005. Platsen ligger söder om det kända världsarvet med alla hällristningarna. Husets grundplan är inte större än 52 kvadratmeter och är ca 6×4 meter. Husen från denna tid gjordes av att en rad med stolpar grävdes ner i linje sk mittstolpar som bar upp taket. Därefter grävdes ett antal väggstolpar ned runt om och väggarna byggdes av vidjor och lera. En eldstad fanns oftast i en av ändarna på huset. I andra delar av sydskandinavien har hus med betydligt större dimensioner påträffats upp till 20–30 meter långa. Men detta är alltså det enda huset från äldre bronsålder i Bohuslän.

En vanlig fornlämningstyp i Norrland är de gravrösen som ligger som ett pärlband i kustlandet, nära den dåvarande strandlinjen. Det finns mer än 2 000 rösen längs hela Norrlandskusten, flest i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. De ligger på en höjd över havet som gör att de kan dateras till perioden 1200–700 f.Kr. Rösena har en inre konstruktion med en gravgömma som är mycket lik gravhögarna i Sydskandinavien under äldre och yngre bronsålder. De anses därför vara synliga spår av förbindelser mellan syd och nord under den aktuella perioden.

Klimatet blev successivt kallare och våtare under perioden 2000 till 500 f.kr. och har sedan dess varit ungefär som dagens klimat. Granskogen är sedan denna tid dominerande i skogslänen.

En uppdelning mellan södra och norra Norrland skedde omkring 800 f.Kr., där den norra delen uppvisar ett markant östligt inslag i fyndmaterialet med bl.a. asbestkeramik av finsk typ. Asbestkeramik användes för metallurgi, bland annat bronsframställning, och har av vissa forskare associerats till en församisk kultur. På en fyndplats vid Kalix älv har även ämneskoppar återfunnits.

Samhällsutvecklingen i Norden kom alltmer att skilja sig från utvecklingen på kontinenten. I olika föremål och föreställningar framträder vissa skillnader, vilka dock anpassats till rådande förhållanden och därigenom fått ett eget, nordiskt uttryck.

Folket levde på fiske, jakt, handel, boskapsskötsel och jordbruk. Hästen förmedlade status och användes som riddjur och dragdjur. Skrivkonsten var ännu ej upptäckt men hällristningar ger oss en insikt i människornas tankevärld samt hur jorden brukades och deras båtar byggdes. På ristningarna ser de alla ut att ha utliggare och de påminner om vinterisarnas slädar. Manskapen på skeppen bestod av ett flertal roddare. På en hällristning i Skåne syns ett skepp med tillbehör som kan tolkas vara en mast med linor för att hissa segel. Det stora antalet skeppsristningar påvisar att sjöfärder och samfärdsel med andra folk ägde rum.

Under den äldre bronsåldern begravdes de döda i kistor av sten eller av kluvna, urholkade trädstammar. Med sig i graven fick den döde sina vapen och ett förråd av välbehövda gåvor för ett nytt liv hinsides och över kistan lades en sten- eller jordhög. Dessa gravhögar förekommer framförallt i södra Halland, Skåne och Danmark. Under den här tiden bestod cirka 75 % av de gravlagda av vuxna män, medan resten var vuxna kvinnor. I Bohuslän finns drygt 2000 rösen registrerade varav de flesta förmodas tillhöra den äldre bronsåldern. Sett till en byggnadstid på 400 år och med flera generationer på ca 25 år vardera, blir det 125 rösen per generation där nästan 100 var mansgravar. Således skulle Bohusläns befolkning blott omfatta ett hundratal familjer som hade sociala rättigheter att gravläggas på detta sätt, medan befolkningen i övrigt inte efterlämnat några spår. Givetvis hamnade de alla i jorden men det var endast de rika som fick begravas i bättre gravar och ju större hög desto högre status.

Vid övergången till yngre bronsålder infördes likbränning och snart var kremering det mest normala. Gravsättning skedde nu i ojordade rösen som restes av välsorterad kummelsten på högt belägna platser, helst väl synliga platåer med bra utsikt över land och vatten. Mer låglänt anlagda gravar skedde i form av skeppssättningarna, vars relingar och stäv består av uppresta stenar. De ståtligaste stenskeppen av detta slag finns på Gotland.

På konungadomet.unixploria.net använder vi kakor. Kakor är små textfiler som lagras på den enhet du använder för att besöka oss. Textfilen som skickas är inte skadlig och innehåller ingen programkod.   Jag vill veta mer!

error: Content is protected !!